Tillbaka

Tal av Tove Fraurud 27/5 2004

Operation Regnbåge, så kallar israeliska armén sin senaste operation i Gaza. Det låter nästan poetiskt. Men det vackra namnet döljer något som är långt ifrån poesi. Operationen innebär att människor fördrivs från sina hem. Att deras hus demoleras, oavsett om de hunnit lämna dem eller ej. Att människor som levt hela sina liv som flyktingar åter drivs på flykten. Operation Regnbåge innebär att människor mördas och skadas. Det är en militär operation mot människor utan möjlighet att försvara sig, utan någonstans att fly.

Gaza är omringat. Från havet av vapenbestyckade fartyg. Från luften av attackhelikoptrar och obemannade spaningssonder. På marken av stängsel och taggtråd, men också av pansarvagnar och bosättarkulor. Omgivna av Israel från alla håll lever invånarna i Rafah under ständig beskjutning, under ständigt hot, och det finns ingenstans att fly. Människorna i Rafah lever och andas i trots. De finns här, trots Israel, trots ockupationen, trots omvärldens tystnad inför de oerhörda brott mot mänskligheten som sker varje dag.

I måndags samlades 50.000 palestinier i Rafah för att begrava de senaste offren för Israels ockupation.

De döda hade legat i en vecka i frysrum gjorda för förvaring av grönsaker. Anledningen: Både sjukhusets och bårhusets frysar var redan fyllda av döda palestinier.
Begravningståget besköts av armén och flera människor fick föras till sjukhus. Ingen hade väntat sig något annat. Palestinier kan inte ens sörja sina döda i fred.

Samma vecka som Israel inledde sin vidriga Operation Regnbåge, så kunde vi läsa en krönika i Metro som hyllade den israeliska demokratin, eftersom man i Tel Aviv kan arrangera Gay Pride. Och det kan man ju inte i Gaza.

Och nej, det är alldeles riktigt, man kan inte ordna parader för stolthet och alla människors lika värde i Rafah. Man kan inte ens gå ut på gatorna för att begrava sina döda.

Sällan har väl begränsningarna i den liberala synen på mänskliga rättigheter och demokrati gjorts så tydliga.

För hur kan man kalla ett land som varje dag förnedrar och mördar ett annat folk för demokratiskt?
Hur kan man hylla en stat vars själva existens bygger på förtryck och etnisk rensning?

Etnisk rensning är ett stort ord, men det måste användas om det som händer i Palestina.

För vad ska man annars kalla det när 16.000 människor i Rafah gjorts hemlösa under de drygt tre år som gått?

Vad ska man använda för beteckning när 1650 människor tvingas sova utan tak över huvudet, för att de fått sina hus och liv förstörda av ockupationsmaktens bulldozrar?

Vad ska man annars kalla det när en plats klassas som katastrofområde av FN och katastrofen är ett resultat av regeringsorder?

Israels försvarare får allt svårare att försvara sina åsikter, men i vissa partier kan de utses till EU-parlamentariker.
Ordföranden för förbundet Sverige-Israel, Gunnar Hökmark, är förstanamn på Moderaternas lista till EU-parlamentet.
Ung Vänster lanserade till EU-valet parollen “Inga rasister till Bryssell!”. De vi riktade oss mot var rasisterna i Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, men kanske borde vi också ha inkluderat moderaterna i den parollen.
Apartheidstatens försvarare ställer upp till val, och vill representera det svenska folket i Bryssel! Låt dem inte komma undan!

De bilder och de rapporter som når oss från det ockuperade Palestina fyller mig med sån ilska och sån sorg att det är svårt att hitta orden att formulera vreden med. Inför det avskyvärda kan man drabbas av stumhet, för det är för obegripligt, för svårt att beskriva.

Men vi får aldrig låta oss tystas, vi måste fortsätta upprepa det självklara, om och om igen, Israel ska ut ur Palestina.

På oss alla ligger ansvaret att det palestinska folkets lidande aldrig glöms bort. När förtrycket ökar måste vi öka vårt motstånd. När vi fylls av ilska måste vi kanalisera den i ännu hårdare arbete.

Länge leve Palestina!